Ständigt förtryckt och idiotförklarad
augusti 27, 2011 6 kommentarer
Föreställ dig att du ständigt blir förtryckt och motarbetad. Genom hela mitt liv har detta varit en del av min vardag. Min släkt har nu senast försökt att omyndigförklara mig för att jag vägrar lyda deras order, vägrar skriva på om sjukpension.
Innan jag fyllt nio år blev jag placerad på Mikaelgården, efter år på utredningshem. När jag kom till Järna och tvingades bo med antroposofer utvecklade jag en skyddsbarrikad mot auktoriteter. Fyra år, så länge stannade jag i helvetet med ständiga trakasserier, misshandel och religiösa inslag. Samtidigt stod socialen passivt med skygglappar för att inte se oss i ögonen, vi som i flera år blev indoktrinerade och uppläxande.
Nu står jag här; i våras tog jag studenten från industriprogrammet. Samtidigt har jag genom åren sett en attitydförändring, en form av medlidande, från dem som får vetskap om min diagnos, som jag inte lider av. Tyvärr motarbetas jag ständigt av min mamma som påstår att jag har ”särskilda behov” och inte kan ta vara på mig själv. Med stöd från sin kusin vill hon nu att min intelligens och förmåga åter skall ifrågasättas och att jag skall sättas under förvaltarskap.
Överklassen i fokus 
De kan absolut inte tvinga på dig en god man och förmyndarförvaltarskap mot din egen vilja,och nu när du är närmare 20 år så bestämmer du själv över ditt liv,och dina föräldrar kan inte lägga sig i dina privata angelägenheter.
Jag vet inte vem du ska tacka – eller om du är född med gåvan (och i så fall får du väl tacka dina föräldrar…) men vad som fascinerar mig efter att ha läst ett flertal av dina inlägg (OVERKLASS) är att ditt sätt att uttrycka dig, ordval, meningsuppbyggnad etc knappast motsvarar en ung person som nyligen avslutat en gymnasieutbildning – och därtill industriprogrammet… Hade du varit i 40-års åldern med ett administrativt arbete och minst en teoretisk gymnasieutbildning i grunden hade jag inte höjt på ögonbrynen – men nu… hmmm. Du skriver att du har ”stämplats med” (anm. min tolkning, inte din) en diagnos som du inte lider av (i innebörden själv inte anser dig ha – eller inte mår dåligt av själva handikappet?) men du skriver inte vad det är – Asbergers syndrom eller..? Försök att fundera på vad din mamma och hennes kusin har att vinna på att påstå att du har särskilda behov och inte kan ta vara på dig själv. Om de inte har någon fördel av detta så ska du nog fråga några andra som känner dig vad de tycker, om de anser att sjukpension skulle vara bra för dig eller inte. Om det är flera människor i din omgivning som anser det så bör du nog acceptera detta och inse att din självuppfattning inte riktigt överensstämmer med de flesta andras. Du kan vara jätteintelligent på ett plan, men ha svårigheter att fungera i andra sammanhang utan att du riktigt förstår och upplever det så själv… Som en anorektisk person t ex som inte inser hur mager han eller hon är ens om de ser sig själv i en spegel, trots att alla andra ser det. Då måste man lyssna på omgivningen, även om det känns tufft. Så mitt råd är att du hör med människor som du vet tycker om dig för den du är och som vågar vara ärliga och uppriktiga mot dig.
Problemet är det att den som idag sägs ha diagnosen X blir behandlad som om denne inte har samma intelligensnivå som andra människor i samhället, trots att så inte är fallet. Det enda problem jag egentligen har är att jag har svårt att lita på nya människor då jag, tyvärr, inte vet om de vill ”hjälpa” mig med något.
När en person fått nys som den diagnos jag har hör jag direkt på tonen och språket att denne ser ned på mig och tror att jag inte har lika lätt att förstå som andra personer, vilket jag finner oerhört frustrerande.
Personerna i min släkt, även om de inte diagnostiserats, lider av problem som kan klassas som psykotiska då de är oerhört manipulativa och har ett kontrollbehov som inte är normalt.
Jag vet inte vad det är för helvete det är du talar om, dock kan jag förstå dig i känslan av att ständigt bli motarbetad och kränkt av sina föräldrar. Jag är precis 18 fyllda, och kan äntligen stänga ute mina föräldrars makt över mitt liv – i alla fall det liv som finns på pappret.
Jag gick själv/bodde på Mikaelgården mellan det att jag var 12 – 16 år. Det finns både ris och ros att räkna upp – vad annars? – men allt det som jag fick under denna tid skulle jag Aldrig Någonsin byta ut, och jag är inte helt säker på att jag ens skulle kunnat vara kapabel till att göra så självklara saker som att gå utanför dörren, äta, sova, duscha osv. om jag inte fått den chans som Mikealgården gav mig. Självfalletvis var det inte bara jag som var problemet i den situation som jag satt i för sex år sen, och det är precis därför som jag finner Mikaelgården så värdefull. Det är inte bara barnet i fråga som är problemet där – det är hela situationen, med hemförhållanden, skola, det sociala och allt anat man kan tänka sig. Detta bemötande har jag ite mött någon annanstans. Jag är inte helt säker på att jag kommer att göra det heller.
Hur som helst, jag menar absolut inte att på något som helst sätt kritisera dig eller din uppfattning av Mikaelgården – det är inte min sak eller mitt kunnande att säga att denna skola var detsamma för mig som för dig, och jag vet inte heller vad som faktiskt hände dig underden tiden du bodde där. Men, det jag vill ha sagt är i alla fall följande – utan Mikaelgården skulle jag aldrig någonsin kunnat leva mitt liv.
har fått samma signaler från ytterligare en tidigare elev. Ämnar skriva om detta, försöker hitta så många som möjligt som drabbats av detta. Jag nås på: meranfilm(at)gmail.com
håller helt med … om att blir förtryckt och kränkt blir det ständigt nästan hela tiden p.g.a man har mikaelgården som bakgrund och etc på papper det är nåt man får leva med tyvärr.