Ständigt förtryckt och idiotförklarad

Föreställ dig att du ständigt blir förtryckt och motarbetad. Genom hela mitt liv har detta varit en del av min vardag. Min släkt har nu senast försökt att omyndigförklara mig för att jag vägrar lyda deras order, vägrar skriva på om sjukpension.

Innan jag fyllt nio år blev jag placerad på Mikaelgården, efter år på utredningshem. När jag kom till Järna och tvingades bo med antroposofer utvecklade jag en skyddsbarrikad mot auktoriteter. Fyra år, så länge stannade jag i helvetet med ständiga trakasserier, misshandel och religiösa inslag. Samtidigt stod socialen passivt med skygglappar för att inte se oss i ögonen, vi som i flera år blev indoktrinerade och uppläxande.

Nu står jag här; i våras tog jag studenten från industriprogrammet. Samtidigt har jag genom åren sett en attitydförändring, en form av medlidande, från dem som får vetskap om min diagnos, som jag inte lider av. Tyvärr motarbetas jag ständigt av min mamma som påstår att jag har ”särskilda behov” och inte kan ta vara på mig själv. Med stöd från sin kusin vill hon nu att min intelligens och förmåga åter skall ifrågasättas och att jag skall sättas under förvaltarskap.