Arbetsgivarna är bortskämda

I dag förväntas man som arbetssökande att ha adekvat utbildning och tidigare erfarenhet. Problemet är att man efter grundskola och gymnasieutbildning ofta saknar arbetserfarenhet, vilket är ett stort problem. Därför har Arbetsförmedlingen i samarbete med Försäkringskassan tagit på sig ansvaret att finansiera dem som måste få praktisk erfarenhet innan de kan få en anställning.

Arbetsgivarna har på grund av de senaste årens arbetsmarknadspolitik blivit bortskämda, de behöver inte anställa och lära upp då staten sköter finansieringen medan många ungdomar jobbar gratis. Har du varit arbetslös i mer än tre månader har du rätt till jobbgarantin, som trots namnet inte garanterar att du får jobb efter avslutad aktivitet. Samtidigt förväntas man, utan något som helst stöd från Arbetsförmedlingen, aktivt söka arbete. Enligt information på arbetsförmedlingens hemsida  är deras uppdrag att föra samman arbetsgivare och arbetssökande. Enligt förmedlarna själva är deras jobb inte att hjälpa de anställda att söka jobb, utan att få dem i aktiviteter som praktik för att på det viset kunna få en anställning.

Samtidigt har Reinfeldt och EU meddelat att vi måste förvänta oss att arbeta längre i framtiden. Enligt uppgifter från Arbetsförmedlingen var 405 464 svenskar arbetslösa i januari. För mig är det svårt att motivera varför anställda skall jobba längre när 96 000 ungdomar är arbetslösa. Enda anledningen till att 40-talisterna borde arbeta längre är för att kunna lära ut viktig kunskap till den generation som skall ta över.

Annonser

Arbetsförmedlingen bidrar till ungas utanförskap

Arbetsförmedlingen

Ungdomsarbetslösheten är i dagsläget rekordhög medan de som arbetar blir allt äldre. Samtidigt talar politikerna om en ökad arbetskraftsinvandring och fler praktikplatser. Är det verkligen oavlönat arbete som är lösningen för oss arbetslösa?

Att som ung få ett jobb utan kontakter är idag väldigt svårt. Utbildningsminister Jan Björklund menar att en satsning på lärlingsutbildning är framtiden. När jag efter tre års lärlingspraktik under min gymnasietid träffat arbetsförmedlingen menar handläggarna där att den arbetsförlagda utbildningen inte kan räknas som arbetslivserfarenhet, trots att jag under tre år varit mer på praktik än i skolbänken.

Arbetsförmedlingen har inte heller pratat om hur jag skall få ett jobb utan hänvisat mig till ungdomsgarantin med jobbcoach, praktik och projekt som alternativ sysselsättning. Det är svårt att förstå hur åtgärder hos tredje part skall leda till ett arbete då man kommer längre från arbetsmarknaden. Praktiken ger mig på en sysselsättning och arbetslivserfarenhet, men varför räcker inte den yrkeserfarenhet jag skaffat mig under utbildningen?

Det är mer lönsamt idag för en arbetsgivare att ta emot praktikanter som får aktivitetsersättning än att själv anställa under de första månaderna då denne lärs upp. Som jag ser det hindras många unga från att få en anställning idag på grund av de åtgärder som de folkvalda har infört. Att kalla Arbetsförmedlingen för en förmedlare av arbete är alltså hyckleri.

För att komma tillrätta med problemen måste vi fokusera mer på entreprenörskap i skolan och fler yrkesorienterade utbildningar. Vi måste även se över ungdomsgarantin och de åtgärdsprogram som finns som idag skall ge ungdomar ”en fot in på arbetsmarknaden”, men i stället hindrar dem. Slutligen måste vi avreglera arbetsförmedlingen och införa en någon form av provisionsbaserad ersättning per förmedlat jobb.

Ger sänkt lön fler jobb eller mer vinst i direktörernas fickor?

Som ung är det svårt att få erfarenhet när man aldrig får chansen. Allt fler företag eftersöker personal med dokumenterad erfarenhet, det gäller även arbete som timanställd lokalvårdare vid kommunen.

Enligt Johan Stäel von Holstein som gästade SVT Debatt igår bör lönerna för ungdomar sänkas för att skapa ett lönegap som gör det mer attraktivt att anställa nybakade studenter. Denne menade även att unga, för att kompensera minskade löner, bör ta fler jobb för att kunna klara sitt uppehälle.

En av ungdomarna som representerade Handels menade att det inte går ihop ekonomiskt att sänka lönerna då unga då skulle gå back. Stäel von Holstein hakade då upp sig på att personen i fråga hade en hyra på 6000 kr och menade att det inte är okej och att unga i stället bör bo hemma längre. I förbifarten när fackavgift nämndes menade Johan att det inte är något som behövs.

Sverige har idag en stor ungdomsarbetslöshet, vilket näringslivet menar är på grund av att det är för dyrt att anställa och lära upp unga, i förhållande till att ge jobben till någon med dokumenterad erfarenhet. Jytte Guteland (fd SSU-bas) menar att länder som Spanien även de har hög arbetslöshet bland ungdomar, trots att lönekostnaderna är lägre.

Entreprenören och bloggerskan Isabella Löwengrip påstår att LAS är ett av de största problemen då en felrekrytering kan innebära stora merkostnader för företaget. Detta stämmer inte då man tillämpar provanställning de första sex månaderna, vilket i praktiken betyder att en nyanställd inte har samma trygghet som är tillsvidarenaställd och är lättare att ”göra sig av med”.

Hon säger att hon de första året drev sina företag utan att ta ut lön, vilket troligen stämmer, men Isabella Löwengrip hade vid tidpunkten en inkomst via bloggen som medförde att hon inte behövde oroa sig om sitt uppehälle.

Socialdemokraterna och LO menar att LAS främsta uppgift är att skydda den som arbetat länge, den som är över femtio och inte längre är attraktiv på arbetsmarknaden, medan liberaler hävdar att det är ett hinder för unga att komma in på arbetsmarknaden.

Nu undrar jag om hög arbetslöshet bland 50-talister är att föredra framför en massarbetslöshet bland ungdomar.

Vad tar vid när den sista fabriken stänger?

Som ung på väg ut i arbetslivet är arbetsmarknaden självklart A och O. Men den nuvarande arbetssituationen sägs förbättras om några år, men finns det verkligen någon framtid i Sverige som industriland?

Till våren tar jag studenten, då blir jag en av alla de tusentals ungdomar som aktivt söker jobb. Jag har fördelen att min gymnasietid till stor del har varit arbetsplatsförlagd, då jag redan fått se de positiva sidorna med att arbeta åtta timmar per dag. Men för stunden upplever jag, tyvärr, det negativa. Den praktikplats som jag för närvarande är på genomgår nu en rekonstruktion och en konkurs kan komma lagom efter jul. Det är ett av alla de industriföretag som finns i Sverige, idag. Men hur ser det ut imorgon?

En stor del av de som jobbar i den svenska industrin idag har varit aktiva i mer än 20 år, och män. Många äldre kommer inom de närmsta 20 åren att gå i pension och ska då ersättas av yngre förmågor, arbetstagare som i dagsläget inte finns.

Det råder idag ingen brist på arbetslösa, utan på kompetens. Många unga har spenderat sina tre ”frivilliga” år på gymnasiet på onödiga program som estetprogrammet. Många har satsat på att satsa på sin hobby och valt att satsa på en IT-karriär, något som fick stora konsekvenser i samband med kraschen för 10 år sedan.

Det finns tecken som tyder på att tillverkningsindustrin i framtiden kommer att försvinna från Sverige och ersättas med stycketillverkning och prototyptillverkning där en leveranstid på sex månader inte fungerar. Men bilindustrin och legotillverkning kommer antagligen att gå samma väg som varvsindustrin, till Asien.

Men vad ska då framtidens svenskar jobba med? Många säger att servicesektorn är framtiden för oss. Är det våra pensionärer och arbetslösa ungdomar som vi ska ta hand om? För som det ser framtiden för Sverige lika mörk ut som världen utanför mitt fönster.

Andra menar att en ökad satsning på förnyelsebar energi, vindkraft, vågkraft och vattenkraft kan bli Sveriges framtid. Men för att hänga med i utvecklingen måste vi hoppa på tåget nu. Energipolitiken har de senaste åren blivit allt mer kännbar och uppenbar då vi fått uppleva allt fler naturkatastrofer i världen. Därför är det viktigt att ligga i framkant för att få den stora delen av kakan.

Sverige har tidigare varit ledande inom forskningsindustrin. Men med en alltmer eftersläpande kunskapsnivå kommer Sveriges ställning att försvagas ytterligare, vilket redan har påbörjats.

För att knyta samman säcken kan vi konstatera att Sverige som industriland med tillverkning av bilar och stålprodukter i framtiden måste ersättas. Av vad kan inte jag bestämma, utan entreprenörerna, Sveriges framtid.